Ju äldre jag blir desto mer mig själv blir jag. Det är inte alltid trevligt för andra, men det är bra för mig. I Sverige finns det något slags motstånd mot att inte tycka som andra. Alla måste vara överens, samsas om en ståndpunkt eller mötas halvvägs. Låt oss vara överens om att inte vara överens. Det finns inget mjäkigare än att låtsas tycka som andra, men i hemlighet tycka något annat.

Jag älskade min farmor Saimi. Hon var underbart genuin, sa vad hon tyckte och anpassade sig inte till några som helst konventioner. 48 år gammal födde hon min pappa, år 1948, som hennes tolfte eller trettonde barn. Hon var 72 år när jag föddes och jag minns hennes kluta runt håret och det vita tunna håret som hon kammade mot hjässan och satte fast med en hårkam. Jag minns hur hon flätade mitt hår i två flätor som hon gjorde till två kringlor över öronen. Med sunt bondförnuft kissade hon på buskar och plantor för att gödsla dem med sig själv. Hon sparade på allt, på knappar, rep, tygremsor, använt presentpapper. Konservburkar blev behållare för något annat. Allt togs tillvara. Matrester samlade hon i en mjölkkartong och gick med dem till farbror Paavos hund Kiri. På morgonen satt hon vid sängkanten och luftade sina tarmar och släppte gas, genom att lyfta än den ena än den andra rumphalvan. Hon sa vad hon tyckte, inte för att vara elak, utan för att hon inte lät ilskan gro i henne. Jag älskade henne så mycket att jag en sommar liftade med släktingar från Trollhättan till Tervola, som ligger lika norrut som Haparanda, just för att få träffa farmor. Jag ville bli precis som farmor när jag blev stor, min superhjälte. Hon var sin egen och ingen ägde henne eller hennes åsikter.

Det verkar som om jag med åren har blivit mer lik farmor. Jag kissar inte i buskarna, men däremot säger jag vad jag tycker. Jag har också börjat ifrågasätta slöseriet av tid, pengar och jordens resurser och börjat fundera på vad jag vill göra resten av mitt liv. Det är obekvämt med en sådan åsikt eftersom ekonomin styrs av konstant konsumtion, gärna med några procents höjning varje år. Skit samma om jag köper en mer miljövänlig bil. Produktionen av den är inte miljövänlig. Gå ner i arbetstid och ta bussen istället. Eller cykla och spara in månadskortet på träning. Jag vill inte konsumera längre, utan återanvända. Gå i samma klänning år efter år och när den har hål använda den som fönstertrasa, trasmatta eller lappa andra kläder med. Det som folk gjorde för någon generation sedan har glömts bort, gömts undan som fattigdomens skamfläck, att inte ha råd att köpa nytt. Det är just dessa fattiga människor som förlängt jordklotets liv, genom att inte konsumera. Om de fattiga länderna konsumerade som vi i Sverige, skulle nästa generation få sota för vårt konsumtionsmönster. Det skulle inte bli fler generationer.

Jag har också blivit mer lik Leif GW Persson. Han lägger sig i varenda utredning och sågar dem utmed fotknölarna. Han ser saker andra inte ser. Jag har en känsla att hans framgång ligger i att han inte följer strömmen.  Det andra tar som sanningar vågar han ifrågasätta. Att följa strömmen är farligt, för då har man slutat tänka utan gör bara som alla andra. Väljer samma typ av resor, samma typ av kläder, samma typ av åsikter, samma, samma, samma. Reklam matar oss med vad vi ska göra för att bli lyckliga, vilken dagkräm vi ska ha, vilken yoghurt vi ska äta… Värst av allt är när människor blir utbrända av nutidens hektiska liv. Alla måsten som ska bockas av. Min farmor och mamma har en sund åsikt om detta: “Det enda du måste göra är att dö.” Allt annat är valbart. Dina barn måste inte ha femtioelva fritidsintressen, du måste inte grilla med grannen och inte ens ha barnkalas. Du måste inget, bara att någon dag dö. Allt annat är ett uttryck för världen vi lever i just nu. Förr bar vi våra korsetter, idag tränar vi ihjäl oss för orimliga kroppsideal som jag inte ens tycker är snyggt.

När jag var 27-29 år skällde min dåvarande arbetsgivare ut mig för att jag hade sjukskrivit mig. Jag var lärare och hade två små barn. Samuel hade frekventa luftvägsinfektioner som satte sig i lungorna vilket gjorde att jag var tvungen att vabba en hel del. Min man och jag löste det genom att ta varannan dag. Min vikarie matades med uppgifter hen kunde använda i undervisningen. När jag kom till skolan en dag, sa min lärarkollega att hon ville plocka bort mig ur lärargruppen som samarbetade med varandra för att jag var borta så mycket. Då brast det för mig, som försökte vara tillags både hemma och på jobbet, genom att ge 50% uppmärksamhet till var och en. Jag gick från skolan med tårar som dimslöjor för min syn. Utanför mammas lägenhet ramlade jag ihop, utmattad av att under en lång tid dragits med magkatarr och sömnlöshet pga oron för de 1-3 år gamla barnen och mitt jobb. Nästa dag sjukskrev jag mig efter en natts sömnlöshet. Rektorn ringde och skällde ut mig, vilket ledde till att jag samma dag författade min avskedsansökan.

Jag har en lång historia av att vara till lags, för se som ett mobbat, utstött och utländskt barn tror man att bara man är till lags och anpassar sig så kommer allt att ordna sig. Nej, det gör det inte. Det slutar med att du är den enda som jobbar när alla andra fikar. På ett av mina forna arbetsplatser försökte en kollega till och med få mig att decimera min meritlista. Högt och brett på fikarasten sa hon till alla att jag minsann inte hade jobbat som riktig lärare. Hur kunde någon som jag? Nej, nej, jag hade bara jobbat som vikarie i en skola. Det var nästan så jag trodde henne själv. Jag hade rentav inbillat mig fem års högskolestudier för en kvarts berömmelse.

När jag arbetade som apotekschef hade jag en chefskollega som gjorde allt för att sätta ihop lögner om mig till vår chef. Det var oerhört besvärligt eftersom inget var sant. Hon satte mig i den ena belägenheten efter den andra, för att se om jag kunde klara mig ur knipan.

En natt efter att ha spytt kaffesump pga akut blödande magsår bestämde jag mig för att aldrig mer ifrågasätta min magkänsla eller gå emot mina inre värderingar om jag skulle överleva till min pension. Du ser, någon som jag som inte har rika släktingar, en stamtavla, fagert utseende, framgångsrik man, trimmad kropp ligger alltid i underläge. När jag går till doktorn ska det bantas oavsett vad jag har sökt för. När jag får arbetsskador är det inbillat eller psykiskt. När en tidigare arbetskollega till mig fick sämre lönepåslag en än som var mammaledig anade jag ugglor i mossen. Hon var mycket bättre än den andra kvinnan. Gick till jobbet glad i hågen, utförde sina uppgifter till belåtenhet, gjorde förbättringsförslag och gjorde hela arbetsplatsen till en bättre plats att vara på. Den föräldralediga, ja hon var gift med en chef. Hon gjorde så mycket fel på jobbet att hon var tvungen att ha en linjal för att kunna läsa en rad i taget. Ändå gjorde hon fel i nästan varje jobb hon utförde. Det gjorde inte den andra, som innan hon började jobba hos oss hade jobbat som vår lokalvårdare. Det är skillnad på folk och folk. Hon som inte kunde utföra jobbet, som fick högre lönepåslag än hon som arbetade, ja, hon gick vidare till en ännu mer högavlönad tjänst, inte för att hon kan, utan för att hon hade de rätta kontakterna. Så ursäkta mig, om jag inte längre rättar mig efter reglerna, för reglerna har gjorts för att sådana som mig ska sättas på plats och mjölkas på så mycket jobb som det är möjligt för så lite peng som möjligt, lite som polsk arbetskraft.

Jag är en intelligent tänkande varelse, precis som ni andra, och blir oerhört kränkt av alla försök till hjärntvätt, där jag ska övertygas att tycka som andra. Jag har det som hobby att tycka annorlunda, just för att det är farligt med liktänkande människor. Det är sådana som möjliggjorde för Hitler att slakta miljoner judar. Tänk, tänk, med hjärnan. Mina barn är uppfostrade efter samma anda. Jag hyllar alla motstånd, för då har de tänkt efter en extra gång. De är hejare på att argumentera för sina åsikter och jag älskar dem för att de inte tycker som jag. Vad är jag när allt kommer omkring, mer än ett åldrat exemplar, ett säreget uttryck för min tid, ett mellanting mellan min farmor och Leif GW Persson. Jag vet att jag har rätt och kom inte här och bestäm vem jag ska vara. Det enda som inte går att ifrågasätta, vad vi idag vet, är att jag en dag kommer att dö.

Advertisements