Search

Familjekvationen

När familjepusslet aldrig går ihop. Det fattas alltid någon bit eller så blir det en över. Jag hoppar på pusslet och får det att passa, vare sig det vill eller inte.

MIN MAN TYCKER ATT JAG PRATAR FÖR HÖGT!

Se ovan. Min man tycker väldigt, väldigt mycket om mig. Speciellt mina opassande kommentarer, mitt skratt och fniss, men måste jag vara så högljudd? Ja, det måste jag. Det är en del av min personlighet. Det är därför jag är så bra på att stå på scen och jag kan vara Hesa Fredrik den dagen Fredrik är hes.

Jag vet inte varför jag är högljudd. Volymknappen kan ha pajat vid något tillfälle i barndomen. Jag älskar bibliotek, men inte ens där kan jag vara tyst. Jag minns barndomen och mina kompisar som hyschade. De visste vad som var opassande, men det visste inte jag. Några är färgblinda, andra är bullertåliga. Jag tål ingen annans buller, men min egen passar alldeles utmärkt.

I min ursprungsfamilj skreks det och viftades som vilken italiensk familj som helst fast med finska svordomar och frossbrytningar. Min mamma kallade oss för Kiljusen herrasväki som betyder herrskapet Skriksson. För att bli hörd och sedd fick man ta i från lungorna. Det där med att bli hyschad in i ett hörn har aldrig varit min grej, även om förutsättningar fanns, att jag är tjej.

Jag tycker att jag själv är pinsam, men jag kan tyvärr inte stänga min trut, för den glappar oavbrutet. Tystnad? Bah! Jag fyller den. Så jag har lärt mig att leva med mitt handikapp, att jag inte är särskilt  socialt elegant, utan mer som en elefant i kristallbutiken. Jag kan till och med förolämpa på utrikiska. Min svåger i Libanon rökte Galoise och jag påpekade att det puffar bara tjejer på. Stackarn fick tuffa upp sig och hitta cigaretter med mer tjära i för att inte hamna i sissy-facket. En annan av min mans farbror är gift med en kvinna och jag påpekade att det måste ha varit barnarov, så ung som hans fru såg ut. Han blev upprörd för att jag antydde att han såg gammal ut. Jag försökte bara vara snäll. Det är som att putsa bordet med en yxa.

Det är inget att göra åt. Det borde stå en varningstext på mig. KAN INNEHÅLLA OLÄMPLIGT INNEHÅLL.

Advertisements

Om man skulle ta och skippa pensionering (det är ju det “de” vill)

Jag har funderat på det där med pension. Jag älskar konspirationsteorier, så här kommer min teori: Jag kommer inte att få pensionera mig av flera anledningar. A: Jag hinner dö innan jag går i pension. B: Det kommer inte att finnas några pengar i pensionspotten.     C: De höjer pensionsåldern till några år under den förväntade livslängden.

Och då tänker jag på de där pengarna som stoppas i pensionspotten. Jag är ingen expert på det här, tänker inte heller bli det, och om någon vill kommentera, kom med egna uträkningar så stoppar jag in det i blogginlägget.

Här kommer det väldigt förenklat. Ni kan också gå in här och läsa på Pensionsmyndighetens  hemsida. 18,5 % av din pensionsgrundande inkomst läggs till pensionsrätten. Din arbetsgivare betalar också in pengar till pensionsrätten via arbetsgivaravgiften.

En enkel uträkning: Låt oss säga att jag tjänar 30 000 kr i månaden och det har jag gjort sedan jag var 20 år (medelinkomst) och jag har inte varit hemma med barn, varit sjuk och så vidare.

På en månad blir det: 30 000 kr x 0,185=  5 550 kr

På ett år blir det: 5 550 kr x12= 66 600 kr

Under 45 år (tills jag blir 65 år) blir det: 66 600 kr x 45 år= 2 997 000, alltså ca 3 miljoner och släng på lite ränta på det.

Om det går åt pipsvängen i Sverige, alltså ingen ränta, innebär det att om jag förväntas leva tills jag är 82 år, så ska dessa 3 miljoner spenderas på 17 år. Om vi skiter i skatten i den här uträkningen (vilket är statens sätt att ta mina pengar ännu en gång) innebär det i runda slängar 14700 kronor per månad. Det är klart att om jag hanterade dessa pengar och levde längre än snittet skulle det inte vara bra för mig.

Om vi höjer pensionsåldern till 75 år istället, det är ändå dit vi är på väg. Då skulle min pengasamling utan ränta ha vuxit till ca 3,7 miljoner kronor. Om jag kolavippar vid 82 års ålder innebär det att jag, om jag ska få full valuta för mina pengar, ska spendera 3,7 miljoner kronor på 7 år. Så vad blir det, om vi inte trasslar till det med ränta, aktier, bla bla och bla: så blir det alltså ca 44 000 kronor per månad. Jaha, det är ju kult kul med pengar så där vid ålderns höst på äldreboendet.

Idag bygger vårt pensionssystem på att vi inte fuskar och att vi solidariskt stoppar in pengar till allas rätt att pensionera sig. Alla har visserligen inte rätt att sjukskriva sig, för det bestämmer en annan myndighet åt oss. Ålder har vi ännu inte blivit omyndigförklarade ifrån och vi kan med hjälp av när födseln inträffade räkna ut när vi ska pensionera oss. Problemet är att jag INTE ORKAR VARA SOLIDARISK.

Och nu heter det inte längre att vi har rätt att pensionera oss, utan har rätt att jobba längre. Vilken nisse kom på det? Omvänd psykologi? Hur dum tror ni att jag är? Jag vill  bestämma hur länge jag vill jobba. Alla kan jobba längre om de vill, men det finns något som heter åldersdiskriminering. Nej, jag vill inte jobba längre än till 60 tack. Så jag kan få jobba längre men inte kortare? Tack för det!

Och varför vill jag inte vara solidarisk och jobba mer? Det är helt enkelt för att arbetsklimatet idag går åt snabbare tempo för varje år. Du ska vara klartänkt och snabb på fötterna. Åldern går liksom åt andra hållet. Jag känner människor som har varit tvungna att gå i pension på grund av det där tysta bakom ryggen, lite lagom arbetsplatsmobbning när man inte längre klarar av att lära sig lika snabbt som de yngre och sover dåligt på nätterna för att man oroar sig för barnet som inte orkar ta hand om barnbarnet pga högt arbetstempo eller oroar sig för att en cancersjuk partner ligger på sjukhuset och besökstiderna bara är på din arbetstid.

Så hur är arbetslivet idag? Du jobbar åtta timmar per dag, släng på en timmas lunch och så resor på det, till och från jobb och dagis. Det kan bli tio timmar borta från hemmet och då räknar vi inte med att vi handlar och lagar mat. Jag åker t ex hemifrån halv nio och är hemma de flesta dagar halv sju. Tror du man orkar laga näringsriktig mat så fort man kommer hem. Skjutsa barn till träningar, vika tvätt, tömma diskmaskinen, diska kastrullen, göra läxor, vara social med familjen och sedan sova åtta timmar och vara utvilad. Och så finns det tidstjuvar lite här och där som stjäl de hårt unnade minuterna. Men vi har ju åtminstone semestern, då kan man ju vila ut sig. Tjenare. En sommar grät jag nästan fyra veckor i sträck för att jag var utbränd av att ha jobbat mycket och annan psykosocial stress. Då fick jag åtminstone fyra veckor att gråta ut på. Alla har inte rätt att få fem veckors semester, du har rätt till tre veckor på raken, men bara om du är anställd på riktigt. Inte timlönetjafs, för då kan du ha semester hur mycket du vill, men tackar du nej får du inga mer jobb. Låt oss säga,du får tre veckor semester och resterande två får du ta när du vill så länge det inte är på sommaren eller när någon tar föräldraledigt, dvs sportlov, höstlov, vinterlov, påsklov, men annars går det bra när ingen annan vill. När man jobbar som man jobbar måste man göra allt det där man inte hinner på helger eller på vardagar. Vara trevlig mot släkten som fyller ut hela inandningsytan (jag förstår varför det dricks ohemult med vin på semestern). Laga det där läckande taket, åka på fisketur, reparera äktenskapet, försöka skaffa barn så att man har rätt till föräldraledigt. Det är lite svårt att även i denna kalkylering slänga in att man ska hjälpa vuxna barn och barnbarn om man inte blir sjukskriven från sitt jobb. Alltså Skype är ju inte på riktigt. Du kan liksom inte stoppa in ditt huvud i datorn och prata med en människor flera mil längre bort. Jag vill vara IRL, träffa människor In Real Life.

Visst kan man gå ner i arbetstid och få ännu sämre pension, men jag har en bättre idé. Ge mig mina pensionspengar så kan jag åtminstone ta semester och träffa släkten medans jag lever. Jag kommer då inte jobba en dag över 65 år. jag skiter fullständigt i om jag är osolidarisk. I have done my time. Annars är det kanske bra idé att skaka galler på ålderns höst. Jag har hört att de får bra mat och det finns tv- och aktivitetscenter, rastplatser, massa nya trevliga vänner med tatueringar och  intressanta livshistorier. Allt är gratis och jag kan studera och läsa hur mycket jag vill. Jag är bara inte någon vidare brottsling. Urkundsförfalskning och så kanske man anmäler sig själv direkt innan man gjort någon skada.

Och vill man inte gå i pension, kanske man kan pröva på ett nytt jobb på ålderns höst. Undersköterska på äldreboendet, visst fan, den är också avskaffad. Alla dog av stress på jobbet, ramlade ner från stegar, råkade trycka på fel knapp pga starr och körde in armen i klyven. Jag kan komma på hur många som helst arbetsrelaterade skador och nya diagnoskoder om vi ska fortsätta jobba trots att vi är gamla och grå. Försäkringskassan kommer i alla fall inte godkänna våra sjukskrivningar. Lite starr, parkinson, demens, cancer, artros har väl ingen dött av. Inte på kort sikt i alla fall och sjukskrivning är bara till för kort sikt. Sedan hittar du nog andra arbetsuppgifter som pärleportsvakt, helvetskolskyfflare och staty.

Tack för ordet! Jag bifogar en blankett ni kan fylla i och skicka till Premiepensionsmyndigheten. Nä, jag bara skojar. Du kan inte välja om och när du ska gå i pension. Det tredje alternativet gäller: du betalar till din pension du aldrig kommer att njuta av.

 

pensionsvalet

 

 

 

 

Halleluja

Nu har boken Hallelujabröderna äntligen kommit ut från tryckeriet. Den finns att köpa än så länge på Adlibris. Senare kommer den också att bli tillgänglig som e-bok.

omslag HB bod 1

Utgivning av Hallelujabröderna

Hej alla läsare!

Jag har inte skrivit på den här sidan på evigheter, just för att jag har gått över till att skriva manus.  Hallelujabröderna planeras att ges ut i mars av B.O.D. där manuset vann en bokutgivning. Dessförinnan vann Hallelujabröderna en lektörsläsning. Tolv lektörer under skrivcoachen Ann Ljungberg har manglat min bok och vänt på varenda ord. 🙂 Boken är ännu inte utgiven, utan kommer att gå att beställa i mars 2018 i din vanliga bokhandel. Jag återkommer när den går att beställa. Så här ser provtrycket ut:

till bloggen bokomslag

Natten jag stal munkdegen

Jag erkänner mig skyldig. Jag smet med en smet. Det var för att sonen ville fritera munkar mitt i natten. Han är mer intresserad av att pussa sin flickvän. That’s why. Och det är förmodligen därför han flyttar hemifrån.

Det var natten när mina fobier mötte min sons och oäkta svärdotterns intentioner att fritera munkar. Klockan var runt tolv när sonen och hans käresta snodde ihop en smet. Kvart över tolv smet jag ut i köket och stal bunken som jäste, inklusive alla attiraljer man kan använda för att smälta fett i. Mannen tyckte jag inte var klok. Fobier är inte särskilt kloka. Särskilt inte efter att sonens pappa nästan hade ihjäl oss när han gjorde en armenisk variant av tjälknöl mitt i natten och lovade att inte somna ifrån den. Han somnade ifrån den och jag vaknade av rökt kött från köket. Sedan dess får ingen som delar hans gener göra något potentiellt farligt i köket om jag inte är vaken.

Jag tänkte att jag ställer smeten och kastrullerna vid sängen och låser dörren. När de sedan knackar på dörren mitt i natten har jag fått en tupplur och kan övervaka friteringen. Det blev väldigt sent när de upptäckte att jag bestulit dem, så att all bakning försköts till nästa dag. I morgon flyttar min son hemifrån. Jag har lovat att det första jag installerar i hans hem är ett brandlarm och det första jag betalar är en hemförsäkring. Jag nojjig? Nej, jag är realist.

Självinsikten slår rakt ner i skrattgropen

Jag har fått en aha-upplevelse. I vanliga fall möter man kanske Jesus och Gud och så blir man överens med dem om vilken religion man hädanefter kommer att tillhöra. Jag mötte mig själv i spegeln och upptäckte att jag är knäpp på riktigt.

För mina barn brukar jag berätta om Asterix och Obelix, att Obelix inte får smaka på Miraculix styrkedroppar eftersom han ramlade ner i grytan som barn. Det är så min humorfaktor funkar. Som barn blev jag doppad i Arto Paasilinna-litteratur, Hasse& Tage, Nöjesmassakern och pappas sinne för underlig humor, det liksom slog slint.

Har ägnat kvällen åt att studera förlagsbranschen och inser att ingen riktigt passar min typ av underhållning. Jag är visserligen vit medelklass, dock inte privilegierad. Det enda jag har ärvt är en massa skuld, för att jag inte curlar min familj som en sann finska, och en städmopp att moppa skiten ur mitt liv. Jag söker efter den storrökande förlagsredaktören med whiskyflaskan i lådan, tre hål i t-shirten, som bläddrar i manusen med hamburgerfett på fingrarna, my kind of people. Det känns som om jag borde korrigera tillbaka min närsynthet för att se kvasiintelligent ut för att kvala in.

Jag borde starta ett eget bokförlag, böcker till folket. Ren underhållning, sorry folket inga deckare. Ett förlag där det inte är så viktigt med att vinna priser, med smal litteratur som ett fåtal läser, utan böcker med läsupplevelse, avkopplande hängmattelitteratur, som får läsaren att stressa av från vardagen. Ett bokförlag som tar texten tillbaka till folket, som får alla att börja läsa böcker igen. Jag har inte hittat ett enda förlag med den typen av inställning. Det känns för mig som om bokförlagen har snöat in sig på fel sak, trying to impress the wrong people. Vilken dag som helst nu startar jag ett bokförlag. Noll kapital, stor vision och drivkraft. Det blir bra det.

Att skjuta upp sitt liv

Ännu en dag där livet påminde mig om satta slutdatum. Mina äldsta barns lärare i Trollhättan innan vi flyttade till Gotland, blev det femte offret för terrordådet. Hon var en bra person, man såg hur rättspatoset flöt i hennes ådror. När min äldsta son slutade i skolan vände hon sig om till mig med ögon där tårarna väntade på att fylla ut platsen mellan mig och henne, sa att hon skulle sakna honom, som den mest demokratiska eleven hon hade träffat. Det bär jag med mig för resten av mitt liv, hennes värmande ord.

Det finns något som jag har svårt för, människor som skjuter upp saker och ting. Som lägger saker och ting på hög, tror på underverk utan att vara religiös, om att den växande högen blir mindre för att det blir en morgondag. Jag har inga högar av ogjorda saker, bara ostädade utrymmen. Jag gör dem, punkt slut. Det fylls på mer på listan, ibland är det flera saker på listan, jag gör dem också. Det är inte svårt. Jag tar en sak och gör det. Oavsett om det är jobbigt eller tar tid. Saker jag inte vill göra hamnar inte hos mig. Det är de som växer i högar hos andra. Jag gör det inte, punkt slut. Varken för en god sak eller för att det stärker moralen. I don’t do it. Jag är en chefs och en förläggares dröm tills de ber mig om det omöjliga. Jag lovar inte saker jag inte kan hålla.

Livet är en typisk uppskjutargrej. När jag blir pensionär ska jag ta kursen i keramik. Tänk om du aldrig blir pensionär? Eftersom vi är människor tycker jag inte döden bör komma som en överraskning. Den är om hörnet, naggar från din vänskapskrets. Jag skjuter inte heller upp livet. Mitt liv består av min familj, mitt skrivande och mina apotekskunder. Jobbet har jag för att kunna träffa mina kunder, få en lön för att kunna göra det jag tycker om.

Jag är förkyld, har varit det i en vecka. Det går inte att dra täcket över huvudet och försvinna. Det är en ny situation att förhålla sig till, att jag har en hes röst, inget luktsinne och trött så in i bängen. Det var inte det jag planerade. Därför går det inte att skjuta upp saker, för dagar där man inte kommer upp ur sängen lägger nya saker på den där göra-listan. Då är det bra att ha en tom listan och lite självrespekt att tacka nej till saker. Jag frilansar som skribent, skriver på ett manus och lever i flock (familj). Jag har sjukt mycket att göra därför gör jag dem direkt. Slänger mig raklång, grabbar tag i projekten, låter den slingra på golvet ett tag medan min panik stiger upp till munnen, bedövar den genom att slå till den med en hammare och bara gör det. Imorgon ska jag jobba, har laddat med sugtabletter att bedöva min hals med. Det går liksom inte att vänta på att livet ställer upp med flera dagar av molnfritt på rad.

Bullshit-pratarna

Idag var jag och gubben och promenerade. Som vanligt blev det lite filosofiska utläggningar, när vi inte pratar religion och politik, två superheta potatisar. Vi är mest överens när det gäller det andliga, om vi säger så.

Jag var lite småsur över en människa. Finns det något jag hatar är bullshit-pratarna. Det är som om de tror att ingen kan genomskåda deras floskler, de ljuger och har halvgenomskinliga förklaringar när de blir ertappade. Visserligen inget som håller i längden, efter att ha kontaktat andra människor eller kollat in deras aktiviteter på Facebook märker man väldigt snabbt att man har halkat på bananlögnen igen. Jag är inte sådan som förlåter bullshit-pratarna.  Jag håller mig helt enkelt undan från dem. Jag gillar inte att umgås med människor där jag måste detektivsurfa om dem för att veta om de ljuger eller inte, om jag kan lita på deras ord. Jag håller mig till pålitliga människor tack och undviker de andra som får sälla sig med energivampyrerna och annat folk som utnyttjar hederligt folk som har en moralkompass som inte har pajat.

Jag berättade till gubben om cord cutting, vilket kort kan sammanfattas som att alla människor vi har länkat med har vi som navelsträngar som löper mellan varandra. En hälsosam relation leder till att man ger och tar i balans, men i en ohälsosam relation kan det leda till att man känner sig tömd på energi.  Jag gjorde en meditation med cord cutting  med bullshit-prataren och när strängen blev klippt luktade det svavel i rummet. Nu har jag inte utforskat mina förmågor, men jag kan lukta när jag får besök av andar. Min pappa, när han kommer på besök, varierar mellan att lukta sprit, hårpomada eller rök. Svavel, det är inte bra det. Det måste ha varit en dålig relation det när jag klippte relationen med den människan.

Vi kom att prata om själen och egon. När själen tar för mycket plats svävar vi i det blå, när egot tar för mycket plats letar den efter människor att förstärka sig på. Relationen mellan mig och den människan var egobaserad. Jag hoppades något med den relationen för att stärka mitt ego, en boost jag tycker att jag förtjänar efter en taskig barndom. Jag behöver mera själ i mitt liv, att leva varje dag i tacksamhet och göra det jag vill göra varje dag utan att det tjänar ett yttre syfte som bara boostar mitt ego. Mitt ego är ett ängsligt barn. Ju mer den får, desto mer vill den ha som förstärker känslan av utanförskap. Det är dags att kicka barnet ut i verkliga livet. Du har samma möjligheter som alla andra, gå och gör din grej eller sitt i ditt hörn och sura. Du kan inte styra andra människor, bara hur du väljer att leva ditt liv. Hur det gick med cord cuttingen? Alldeles finfint. För att den personen ska få plats i mitt liv igen är hen tvungen att bokstavligen kyssa min röv.  Inte för att jag är särskilt förtjust i att bli kysst på bakdelen, men det krävs någon form av förödmjukelse, som att rulla i en gödselhög eller bli doppad i tjära och rullad i fjäder. Då kan jag förlåta vem som helst. Tyvärr kommer bullshit-prataren att prata sig ur den situationen också.

Lite antiklimax blev det

Min bok Fjärilen i rummet skulle ha haft sin utgivningsdag i dag, men, men. Den finns inte uppe på någon bokhandel och jag har inte heller hört något från Bokförlaget Mormor som ska ge ut. Trodde det skulle flyga konfetti från himlen, men nej. Får nog skruva ner förväntningarna. Jag har väntat på min bebis länge nu, kan inte hålla mig tills jag har den i mina armar, boken alltså. Fast det är ju bara julafton en dag och sedan är det vardag resten av dagarna. Jag hoppas den kommer ut snart, att den inte har fastnat i valsarna på tryckeriet. Hoppas jag inte behöver ställa in bokreleasepartyt, hade liksom sett framemot den också. Ni som också väntar kan t ex gå in på Adlibris här och sätta den på bevakning. Där kan ni även läsa lite om Fjärilen i rummet.

Create a website or blog at WordPress.com

Up ↑

%d bloggers like this: